Trähäst med öronen bakåt

Träning i tisdags. Mander hade varit lite ur form de senaste dagarna och haft lite ont i magen. Antagligen har han varit nervös över alla gevärsskott som har ekat från skogen. Jag såg honom oroligt stå och spana i hagen med huvudet rakt upp och spetsade öron. Dagen innan träning tog vi det alltså lugnt men han verkade ha återhämtat sig så vi åkte på tisdagen som planerat.

Det var en högst ovillig häst som jag satte mig på den dagen. Kändes mer som att sitta på en trähäst eller något åt det hållet. Lollo, tänaren, trodde att han kanske var extra stel pga av att han antagligen stått och spänt sig i hagen. Det ligger nog en hel del i det. Dessutom var han ovanligt arbetsovillig (vilket ju i och för sig också kan ha att göra med att han kände sig stel i kroppen). Öronen var mest bakåt den första kvarten av arbetspasset.

Så småningom blev det dock bättre. Men oj, vad jag fick jobba och vara alldeles extra bestämd! T.o.m. fick jag bli lite arg på honom för att han riktigt skulle börja svara på mina hjälper och ta i lite extra. Men när vi väl kunde börja kommunicera på ett bra sätt med varandra så började öronen röra sig ömsom framåt ömsom ut åt sidorna och bakåt. Ett tecken på att han börjar lyssna på mig. Öronen på en häst är ju bakåt när de är missnöjda men en häst som lyssnar på sin ryttare har också lite då och då ett eller båda öronen lite bakåt. Detta för att rikta dem mot ryttaren och lyssna. Mander verkade alltså riktigt nöjd senare delen av träningen. För min egen del var jag nöjd både med hans och min egen insats. Jobbigt var det men det är kul när det blir bra resultat.