Is och skare

Det har inte varit helt enkelt med ridningen den senaste tiden. Sedan solen började värma och plussgraderna kom har det varit avsevärt försämrade ridförhållanden. Det har blivit isigt och halt på vägarna och hård skare i skogen. Det blir därför mest lite lösgörande arbete när jag rider här hemma. Jag får packa transporten och åka iväg till ridhus med Mander om jag vill kräva lite mer i ridningen. Problemet är förhoppningsvis övergående och om bara ett litet tag hoppas jag att vi har superfina is -och snöfria vägar.

Jag är glad för att vi har så fina ridvägar som vi har härute där jag bor. En väg har plogats några gånger i vinter trots att det inte är en bilväg. Denna väg är därför en jättebra ridväg även nu. Den har inte blivit packad av bilar och därmed har det inte blivit ett lager med packad is nu när det har börjat smälta. Inte heller är det drygt en halvmeter snö med hård skare på utan en lagom upptrampad väg med lite lagom med snö. Där fungerar det hyfsat bra att rida lite lösgörande arbete och lite konditionsträning i form av längre väl balanserade galopper.

Jag kör med fyra lite längre bråddar i varje sko på respektive hov och det ger ett väldigt bra grepp även på isgator faktiskt. Mander promenerar lugnt på och jag känner nästan aldrig att han tappar greppet. Dock vill jag inte utmana ödet på halt underlag utan försöker att undvika blankis så långt det går och bara skritta när isiga vägar ändå måste passeras. Snösulor är en nödvändighet på vintern, tycker jag. Inte minst är det bra för hästarna om de slipper stå med höga "styltor" hela dagen i hagen. Det kan ju knappast vara bra för dem. Till er som tycker att ni inte kan ha sulor för att skorna bara ramlar av säger jag bara: -byt hovslagare! Jag har aldrig haft detta problem (har man en häst som har svårt att behålla skorna på i största allmänhet kan det vara motiverat, men det är en annan sak).

Värst är det såklart för de vilda djuren just nu med all vass och otäck skare. När jag är ute och rider möter jag och rider förbi ganska mycket dovhjort. De vill inte gå undan från vägen och ut i skaren så de flyttar sig knappt när jag kommer. Igår sprang de förbi Mander och medryttaren Elin på bara en meters avstånd. Mander är egentligen väldigt van vid dem för de brukar springa genom hagen titt som tätt men visst kan han bli skrämd när de bara dyker upp sådär. Dessutom är han inte sen med att stirra upp sig lite extra för att se om han kanske kan slippa ridningen lite då. Hjortarna är ju en jättebra ursäkt för honom att stressa upp sig och låtsas som att han måste hem omedelbart. I kväll fick jag säga till honom på skarpen, det är ok att han tittar och är lite spänd när det är mycket djur i skogen. Men han måste fortsätta framåt, inte bli istadig.